Alla Helgons Dag 2019

Okey, Alla Helgons Dag, Allhelgonadagen, Alla Själars Dag, De Dödas Dag… Dags att reda ut! Det är lite snurrigt, men jag tror att det är så här; först firade vi (i Sverige) Allhelgonadagen den 13 maj, men år 608 e.Kr. flyttades till den 1 november. Efter det har det tydligen tvistats en hel del om huruvida vi ska hedra dessa helgon eller inte, men till slut bestämdes det att Alla Helgons Dag firas första söndagen mellan 31 oktober och 6 november, sedan blev det lördagen. Denna dag är en röd dag, alltså en helgdag. Dock står det kvar i almanackan att 1 november är det Allhelgonadagen, även om den inte är röd. 1 november är fortfarande den dag många andra länder i Europa har som sin högtidsdag. Under Alla Helgons Dag firar kyrkan alla helgon som inte fått en egen dag under kalenderåret. Dagen efter, alltså söndagen för oss i Sverige, är Alla Själars Dag. Då hedras alla de vi förlorat. De Dödas Dag firas, om jag har förstått det rätt, i México den 2 november.    

Att fira våra döda… Ja, varför inte. Vi kommer alltid att minnas dem, alltid ha dem i våra hjärtan. Så varför inte fira dem, åtminstone en gång om året. Och vilken ljushögtid kan inte vara vackrare. Likt ett hav av flämtande ljustungor som fladdrar i den svarta natten. Ett annat sätt att fira de vi saknar kan vi ta del av i filmen Coco, där vi får följa 12-årige Miguel som genom sin längtan av att bli musiker, hamnar bland sina förfäder som firas en gång om året med blommor och mat. Denna film förmedlar, enligt mig, både värme och ett härligt perspektiv på döden och hur vi kan minnas våra kära genom generationer. En skön kontrast till alla skräck- och mordinslag som förgyller litteratur och film, med inspiration från denna högtid.    

Vad kan man då fördjupa sig i inom ämnet Allhelgonahelgen? Det som först slår mig är alla känslor som måste vara i omlopp denna helg. Här ryms nog allt från sorg, saknad, men kanske även lättnad eller skuld. Med inspiration från just filmen Coco tänker jag mig den äldre kvinnan Astrid som varje Alla Helgons Dag går till sin make Lennarts grav för att fira. Inte för att hon är glad över att blivit av med honom, utan för att han dog så tragiskt mitt under sitt födelsedagsfirande för nu 30 år sedan. Astrid blåser upp ballonger och hänger serpentiner över gravstenen. Hon dukar upp tårta och kaffe. Lennart ville dricka sitt kaffe på bit, så han får alltid två sockerbitar på sitt kaffefat. De har så trevligt, varje år. Astrid pratar om det som hänt sedan sist. Hon skrattar och talar allvar. Folk runt omkring tittar förundrat på spektaklet. En del är vana. De ler åt den gamla damen som alltid kommer med kalasdekorationer och tårta. Andra knycker irriterat sina nackar, mycket upprörda över allt ståhej. Men allt Astrid vill är ju att Lennart ska få avsluta sin födelsedag fullt ut, vilket han aldrig hann, då när han levde. Han hann ju inte ens skära upp tårtan, utan föll rakt i den samtidigt som hjärtat slutade att slå. Astrid vill ju bara att de hinna fira allt det, de aldrig fått chansen att fira…     

Detta sorterar jag in under fliken Traditioner i min Inspirationskälla

Therese Hancock

Foto Elin Björklund