Nyårsafton 2019

Gott nytt år! Happy New Year! Nya utmaningar, nya möjligheter. Kom igen så startar vi från noll. Nyår, varför firar vi det? Jo, för att kalendern säger så. Det är helt enkelt dags att byta år, men det är ett byte kryddat med glitter, skaldjur och skumpa. Det ska firas ordentligt, skjutas raketer och avläggas löften. Löften om välmående och framgång på alla plan. Ett löfte att hålla året ut. Gör du? Nåja, denna tradition härstammar tydligen från USA och fick fart i Sverige i mitten av 1900-talet. Det vill säga för andra gången. Vi avlade faktiskt nyårslöften redan under vikingatiden. Då löftet är lagt är det dags att skjuta nyårsraketer.

Nyårsraketer, eller fyrverkerier, har pangats över Europa sedan tidigt 1400-tal och dessförinnan över Kina, vars fyrverkeritekniken har sitt ursprung. Blått, rött, guld och glitter. Det smäller och låter illa, stökar ner i naturen och upprör, men ack så häftigt. Så länge man inte behöver betala för kalaset. Medan himlen fylls av gnistrande krutladdningar, pangar champagnekorkar över backen. Glas fylls av välsmakande bubblor och otränade smaklökar tar del av dryckens krämiga textur. Det har blivit dags att skåla in det nya året med en nyårspuss, att placera på någons kind eller trut. Phu, så var det klart. Efter en ofta lång sittning eller dansande fram till 12-slaget, är det inte helt ovanligt att festen är över några minuter in på det nya året. Skönt! Allt gott, sov gott…

I fiktionens värld spelas det i vissa fall på klasskillnader i nyårsnattens glans. I Lucy Foleys roman Nyårsfesten, får vi följa ett kompisgäng från Oxfordtidens studier som traditionsenligt firar nyår tillsammans. Åren har slipat både väl- och nedgång. Och trots välpolerade leenden och dyr champagne ligger sanningen strax under ytan och ruvar. Naturligtvis slutar det i mord och under jakten på gåtans lösning tinar fler lögner fram. Nyårsnatt av Aino Trosell är en omskrivning av Strindbergs Fröken Julie. Även här får vi ta del av klasskillnader, eller kanske mer en klassresa, lögner och svek. Vilka lik går vi över för att nå toppen och hur mycket självkänsla är vi beredda att begrava på vägen. Tack och lov avslutas inte denna version av ond bråd död, men dock funderingar över olika livsöden och vad som format dem. Emma Hambergs bok Larma, släcka, rädda i Rosengädda utspelar sig för visso inte under nyårsnatten. Men hur man kan piffa till nyårsskålen genom att köra vitt vin genom sodastreamern, går dock att ta del av. Också lite av en klasskillnad, eller så är det helt enkelt en prioritering av vad man väljer att lägga slantarna på.

Berättelser som utspelar sig under nyårsnatten verkar handla mycket om klass, nystart eller avslut. Fest och förväntningar oavsett kvalité. Fyrverkerier i miljonklass och kinapuffar för en femma. Undrar just hur spektaklet runt 12-slaget gestaltas från månen. Den lilla mångubben som varje kväll sitter och tittar ner på jorden. Sippar på lite månkaffe och undrar vad som hänt alla Tellusgubbar under dagens timmar. Denna kväll ser han fram emot alldeles extra. Han vet att Tellusgubbarna kommer att spela upp en fantastisk ljusshow, bara för honom. Han bär fram favoritfåtöljen, popcornskålen och Telluskikaren. Det här vill han verkligen inte missa, inte när hans undersåtar gör sig till så fasligt en gång om året. Han mumsar popcorn, kikar och myser. Så lyfter han händerna ur popcornskålen och klappar ömt om sina månraketer. Han funderar flyktigt på om han ska återgälda denna ljusgest. Han lutar sig tillbaka. Kanske ett annat år. Är det något han har gott om är det tid. En lyx bara ett fåtal kan slösa med.       

Therese Hancock

Foto Elin Björklund